Kohäger

Det går en kohäger i Gåxsjö. Det är bara några mil från Laxviken där jag hade varit i en vecka. En hökuggla för första gången samt en familj tornfalkar i en gran på tomten var sköna syner, men nog fanken hade det varit kul med en kohäger också.
Jag har sett fågeln förr. I Guadeloupe i Västindien fanns det gott om dem, varje kossa som stod bunden i marken hade en kohäger som sällskap verkade det som. Men i Sverige brukar de inte visa sig så ofta, knappt en handfull sen 1980-talet och då mest i södra Sverige, kanske influgna från Spanien.
Men så dök det upp en i Gåxsjö, en fantastiskt vacker jämtländsk by där jag en gång var gäst på ett bröllop. I vanliga fall piper det till i telefonen när någon larmar om en sällsynt art i Jämtland, men eftersom jobbet gett mig en telefon med abonnemang från Telenor så befinner jag mig utanför den mobila världen om jag kommer norr om Östersund. Först när jag närmade mig Åre på resan mot Handöl så fick jag larmet, men då var det för sent att vända.
Jag får hoppas att den hittar en skön kossa att hänga med, i så fall kan den vara kvar om en vecka.

Gransångare

Hur golfare och fågelskådare kommer överens har jag ganska bra koll på, jag får berätta om det nån gång. Nu tänkte jag mer på golfbanornas fåglar.

Banorna är väl egentligen inte skitbra fågellokaler, men vissa delar av dem passar bra för vissa arter. Vattenhindren drar till sig änder, i år har jag sett allt från grågäss, sothönor och gräsänder till knipor och svarthakedoppingar – just nu har alla fullt med halvvxna ungar kring sig. I vassen kan det sitta rörsångare och starar, sädesärlor och hussvalor gillar också att hänga där det finns gott om insekter. Där jag spelade i dag, Ängsbanan på Lindö i Vallentuna, uppehöll sig ett stenskvättepar hela tiden i området kring hål 4, 6 och 16.

Rovfåglar gillar ju också öppna ytor, just på Lindö har det ofta hängt ormvråkar ovanför hålen, havsörn är heller inte ovanligt på banorna kring Stockholm. Coolaste rovfågeln såg jag på hål 16 i dag, en fiskgjuse. Två gånger så jag den ryttla ovanför vattenhindret och plötsligt dyka ner i vattnet, men utan jaktlycka. Tredje gången var jag alldeles intill, såg hur den måttade in dyket och till slut plumsade ner i vattnet – ljudet var lite högre än när en golfboll plaskar i. Den här gången kom den upp med en fisk i klorna, en 40 centimeter lång fenig sak. Gjusen flög lågt över fairway på 16:e, tyngd av sitt byte, fick så småningom höjd och flög över Parkbanan och bort mot berget vid Lindö Dal där den kanske har ungar i ett bo. Lyckat.

Men det som fick mig att tänka på fåglar och golf var när jag slog på tv:n hemma och kollade lite slött på en Europatourtävling från München och la märke till fågelsången. Man hör ofta fåglar i de här golfsändningarna. För nån vecka sen när US Open spelades var det några fåglar som dominerade ljudbilden. Några trastar kanske, eller kunde det vara hackspettar? Fågeln i München är jag i alla fall säker på, det är gransångaren.

Det är ett av mina favoritläten, kanske mest för att det är ett av få jag verkligen känner igen. I handboken Fågelguiden beskrivs det som en lugn och taktfast ramsa med enstaviga toner i ett par, tre tonlägen: silt sylt sylt sult silt silt sult sylt sylt silt. Ja, jag vet inte jag, de där ljudbeskrivningarna har aldrig hjälpt mig. Det engelska namnet chiffchaff är nästan mer träffande.

Gransångaren kan man höra nästan var som helst i skogsnära miljöer. Årets första såg och hörde jag på Ölands södra udde första veckan i maj, då de just hade flugit de 20 milen nerifrån kontinenten upp till Öland.

Min favoritplats att höra den är när jag sitter i roddbåten en kavlugn kväll på Hotagen i Laxviken. Inga andra ljud hörs, bara den tonsäkra tiraden tjipp tjapp tjopp tjopp tjipp… Ja, nåt ditåt.

Talgoxe

Under hela vintern hängde mina talgbollar på balkongen orörda. Det här var ju ändå en rätt tuff vinter, snö från december till slutet av mars, men kanske orkade inte småfåglarna ta sig upp till sjätte våningen för att kolla efter käk.
Därför är det en liten överraskning att fyra bollar har gått åt den senaste veckan. Det var förra söndagen jag la märke till det, de två gula nätpåsarna som hängt där så länge var i stort sett tomma. Senare på dagen såg jag orsaken till det.

Sliten talgoxe på snart uppäten talgboll.

Först kom en riktigt raggig talgoxe som satte sig och pickade på fröbollen, flög i väg och kom tillbaka. Ytterligare en lika sliten talgoxe hängde på, och mot eftermiddagen satt sex talgoxar på balkongen – men fortfarande var det bara de slitna som jobbade på bollen. De andra fyra var förstås ungar, de raggiga deras hårt arbetande föräldrar.

Ungen är ju egentligen större än farsan nu, men sitter ändå och tigger.

Ungarna såg helt perfekta ut. Runda och trinda, helt nya och fräscha fjädrar, en vidöppen näbb med brandgula kanter som vändes mot föräldrarna med ett uppfordrande kvitter som bad om mer mat. Samtidigt darrade de med sina vingar för att dra till sig ytterligare uppmärksamhet.
Talgoxen är troligen den fågel jag ser oftast. Året runt hänger den där vi människor uppehåller oss – kring fågelbord, i parker, mitt i skogen. Men både bofinken och lövsångaren är upp till fem gånger vanligare, det kan finnas så många som 15 miljoner lövsångare i Sverige medan talgoxarna beräknas vara uppemot tre miljoner.
Gråsparvar är rätt vanliga också, och ett gäng såna har också hittat upp till balkongen. När en gråsparv vill sätta sig på bollen så flyger talgoxarna undan direkt, bara en av ungarna vågar sitta kvar. Blåmesarna verkar dock inte känna sig underlägsna, de drar sig inte för att köra bort en gråsparv.
En skata har också tittat förbi, men den tycker att det är lite knepigt att sitta uppe på bollen, och den verkar inte vara kompis med någon av de andra. Den mest överraskande besökaren i helgen var en större hackspett. Lustigt nog verkade alla arter kunna samsas med den kring maten.

Blåmes

Jag skulle ta en bild på blåmesarna som haft ungar i en ventil i huset där jag bor. Redan förra sommaren såg jag hur en knubbig blåmes lyckades med att tränga sig in i öppningen, jag fattar inte hur det går till, det handlar på sin höjd om en öppning på 1,5 centimeter. Men det är klart, väger man elva gram så kanske det går att trycka ihop sig rätt ordentligt. Och ju mindre ingångshålet är, desto större chans är det att större fågelarter inte kan komma in i boet och jäklas.

Jag kommer inte ihåg att jag såg några ungar där i fjol, men i år har det varit mycket aktivitet, föräldrarna har svischat in mot ventilen med insekter både på morgnarna och när jag kommit hem på kvällen. Härom dagen såg jag hur fyra hungriga näbbar stack ut och krävde käk, hela tiden gav ungarna ifrån sig uppmanande ljud. Det verkade funka.

Men det var det sista jag såg av dem, varken i går eller i dag pep det från ventilen och det kom inga matleveranser. Ungarna hade troligen gjort sin första flygtur i Solna.