Vårkänslor bland Solnas skator

NOVEMBER, OCH HUNDRATALS miljoner fåglar har lämnat Sverige för att äta och må gott söderöver. På hemmaplan kan man ju tycka att det är lite väl dött så här års, men redan nu finns vårkänslor. Skatorna har till exempel redan börjat gå runt på husvisningar eller renovera sina gamla hem.

Jag la märke till det i morse. Två skator uppehöll sig kring en en kvistsamling i en naken kastanj; kanske deras gamla bo eller ett helt nytt som de börjat bygga på. Skator hänger ihop med sin partner hela livet, säkert en rätt smart idé eftersom de då inte behöver ragga när andan faller på, utan kan gå direkt på häckningen när temperaturen blivit tillräckligt behaglig framåt vårkanten.

Klockan tio från boet sitter ju en skata.

Några timmar vid Högbyhatt

SYDÖSTRA SIDAN BESÖKTES förra helgen, i dag blev det nordvästra sidan av området som kallas Hågadalen-Nåsten och ligger sydväst om Uppsala. Större hackspett och en flock domherrar redan när vi klev in i skogen verkade lite lovande, men mycket mer såg vi inte under tiden vi gick söderut mot Högbyhatt. Där, i nåt som är mer gammelskog, hoppades vi få se gråspett. Eller i alla fall nåt annat än större hack, spillkråka kanske, gröngöling eller tretåig.

Men det blev inget annat i spettväg, däremot trädkrypare, nötväcka, blåmes, talgoxe, talltita och nötskrika. Vi hängde kvar i området nån timme innan vi knatade tillbaka då dimman började komma och termometern säkert föll några grader till (till +2 visade det sig). Uppe vid bilen igen fick vi pilfink, gulsparv och stenknäck, den sistnämnda blev dagens roligaste art.

Ingen höjdardag i skogen alltså, men som vanligt helt jäkla fantastiskt att det finns skog.

En gubbe vid hygget, Högbyhatt.

Fågelfritt i Nåsten

EN SÅN DÄR dag då det känts som om solen inte har gått upp. Men eftersom lördagen var en sån där dag då jag inte gick upp, så fick jag nöja mig med dagens ganska usla förutsättningar; mörkt, grått och miljoner vattendroppar som hängde i luften.

Jag hörde förresten på radion att den 18 november är en av bondepraktikans så kallade jämmerdagar, en dag då man inte ska ta några beslut för framtiden, anträda en resa eller ens födas på. Vädret pratas det inte om när det kommer till jämmerdagar, men det passade in rätt bra ändå.

LADDADE FÖR GRÅSPETT och åkte till Nåsten, naturreservatet sydost om Uppsala. Verkar vara ett lovande ställe med många olika skogsbiotoper, men gråspett lockades inte av platsen i dag. Nu gick jag inte speciellt långt in i skogen, ett par tre kilometer kanske, men faktiskt var det riktigt dött över huvud taget. Mindre hackspett såg jag, kungsfåglars pipiga pianden, några titor, ett par nötväckor; men det var allt. Inga skator eller kråkor ens. Jag skulle kanske ha stannat i soffan.

Kajornas kvällsprogram

JAG ÄR FORTFARANDE väldigt förtjust i flocken med kajor som sveper över husen kring Narvavägen när det mörknar. Ibland blir flocken så stor att den liknar en starflock, och precis som för stararna så blir flocken en egen organism med sitt eget speciella rörelsemönster. Jag vet inte om det är starflockarna i sig eller rörelsefenomenet de skapar som kallas för murmaration på engelska, men jag skulle vilja använda ordet på det här skarorna av kajor också.

Speciellt läckert är det en klar dag, som det var i går, då himlen går från djupt blå till varmt gult längst ner i väst. Många av fåglarna sätter sig till slut i allén på Narvavägen och jag tror inte att en del bilägare som har sina bilar parkerade där tycker det är så läckert egentligen. De bilar som står rakt under träden får nämligen ta emot flera kilo skit. Men vad fanken.

Många kajor, en flock.

Det vita i skiten är också skit.

Fler tallbitar i Salem

DET ÄR TALLBITSTIDER som sagt, och de senaste två veckorna har drömmen varit att kunna räkna in fågeln på Betonglistan, inne i Stockholms innerstad alltså. En av stans vassare skådare fick in en flock i tubkikaren över Hornsberg tidigare i veckan, så chansen fanns ju helt klart.

Men morgonskådningen på Skinnarviksberget gav inga tallbitar. Vi hajade till på varje flock som syntes över stan, ett par grönfinkflockar fick onödigt mycket uppmärksamhet till exempel, men några tallbitar sågs inte. Däremot såg vi en jätteflock sidensvans på väg västerut. Hela gänget på minst 120 fåglar gick rakt över min gamla arbetsplats, Hötorgsskraporna vid Sergels torg. Härligt, för jag har väntat tills nu för att se sidensvansar i betongen.

TALLBITAR OCH SIDENSVANSAR är inte direkt porträttlika, men så här års har de ungefär samma beteende. Flockvis kommer de in från de djupa skogarna i norr och öst, säkert ända från Ryssland, för att hitta mat. Det de gillar bäst är bär, och just rönnbär verkar ligga högt upp på önskelistan.

Så när city inte levererade tallbitar gav jag mig av till ett säkrare ställe, parkeringen vid Salems centrum. Redan när jag var på väg in i parkeringsrutan såg jag rörelser i buskarna, det var ett gäng på kanske sju tallbitar. Närmare än så, bara några få meter, har jag aldrig varit de här fåglarna (inte så konstigt eftersom jag såg de första på sträck så sent som för en vecka sedan). En röd hanne och några honfärgade (några kan ha varit ungfåglar också) brydde sig inte om att jag stod där, utan proppade obesvärade i sig av bären. Så vitt jag kunde se borde det kunna mätta dem i några dagar till.

En tallbitshanne käkar rönnbär.

Lite akrobatik...

... lönar sig.

Östermalms kajor

EN ÅTERKOMMANDE SYN utanför kontorsfönstret på eftermiddagarna är den stora flock med kajor som drar över hustaken. Jag har försökt använda alla metoder jag kan för att uppskatta hur många de är, och jag tror att det rör sig om ungefär 500 fåglar.

De drar som sagt runt över stan och sätter sig då och då på ett hustak en kort stund innan de drar vidare. Allén utmed Narvavägen verkar också poppis. På väg upp till tunnelbanan hör jag dem sitta och småsnacka med varandra med mjuka små kraxanden. Det är kul att tänka sig att det ljud som folk uppfattar som ett jädra oliv, i själva verket är dialoger och konversationer kajorna emellan. Riktigt mysigt.

En del av Östermalmskajorna.

Tallbit över Örudden

SKÅDARTEMPOT ÄR INTE högt så här års. Visserligen är jag ute ungefär lika mycket som tidigare, men det är himla mycket färre fåglar därute. De flesta har ju dragit härifrån. Men det blir aldrig helt stilla, till exempel flyttar fortfarande en del arter och mer oväntade arter kan fortfarande komma in, som i fjol då en bruntrast dök upp vid Låssa kyrka i Uppland.

En av de där flyttarna som enligt alla kalendrar ska röra sig söderut genom Sverige den här tiden är tallbiten. Ett säkert ställe tidigare år verkar ha varit Örudden på Torö norr om Nynäshamn, så därför drog jag dit i morse. Jag hann inte mer än ställa ner tubkikaren på den steniga stranden innan en av gubbarna som redan var på plats såg en intressant flock. Visst var det tallbit, 22 stycken till och med, som flög rakt över oss med västlig kurs.

Inom en halvtimme kom ytterligare två tallbitar, en av dem gav också ifrån sig det där typiska lätet som avslöjar en tallbit. Ett annat läte jag hörde på väg ner mot stranden var en leksakstrumpet. En av gubbarna på Örudden sa att det var en domherre, troligen en inflyttad fågel från öst. Spännande läte. I övrigt var det inte superspännande där ute, förutom nio sträckande stjärtmesar, två mycket troliga skärpiplärkor och så tallbitarna förstås. Och vädret. Helt kanon.

PÅ VÄG NORRUT stannade jag till i närheten av ett ställe där det setts lappuggla tidigare på dagen. Några skådare i en björkdunge avslöjade var den satt, och jag fick en ganska makalös obs av den där jätteugglan som tillsammans med hundratals andra av sin art har glatt södra Sverige med sin närvaro det här året.

I går var jag också ute en sväng. Först till Angarnsjöängen och sen till Fysingen. Höjdaren vid Angarn var nog en varfågel som flög över platsen där jag satt och fikade, vid Fysingen gladde jag mig åt att se tre salskrakar – troligen en hanne i vinterdräkt och två ungfåglar. Jodå.

Video från lappugglan.

Så här ser jag ut när jag skådar, det har man ju inte koll på själv.

Mycket vatten i Fysingen, man fick vada till tornet.

Boysen på Örudden.

Reveludden på Torö.

Lappugglan som satt bredvid väg 73.

Stretchar vingen lite.