Som om inget hade hänt

Stjärtmes på skohyllan.

Undrar hur mycket fågelskit rådjuret
får i sig där rakt under matningen.

 
FÖR GANSKA PRECIS ett år sedan höll jag på som mest med att fixa fram pengar och skriva på papper för ett hus ovanför Hallstavik. Den 4 april hade jag fått nycklarna på mäklarkontoret i Norrtälje och dragit de fem milen till Västernäs, som byn heter. 21 arter fick jag in från eller på tomten den första dagen; trana, dubbeltrast, ormvråk, morkulla och stjärtmes var några av de roligare. Nog har jag fört tomtlista förut, men det här var första gången jag gjorde det från ett alldeles eget ställe. Eller snarare bankens ställe, men det är jag som står på kontraktet.

Under första månaden (april) noterade jag ytterligare 20 arter, både traktens egna skator, nötskrikor och gröngölingar, genomflyttare som bergfink och återvändare som ängspiplärka, sädesärla och skogssnäppa. Nya tomtarter fortsatte att komma under året och fram till nu, den senaste av de nya var ett gäng gråsiskor (50-flock) i slutet av april, och totalt ligger jag på 70 arter. Jag har kunnat konstatera att platsen inte ligger längs någon sträckled, inte många fåglar väljer att rasta inom synhåll och utan kontakt med havet är det många arter jag inte får läge att se. Det jag ser är inte mycket att skryta med, men de är mina.

FÖR TVÅ HELGER sedan kom jag dit efter tre veckors frånvaro. Det betyder att min fågelmatning har hunnit tömmas på mat och därför på fåglar. Jag fyllde på de två fröautomaterna, la ut en slags müsli på fågelbordet – en skohylla som jag hittade i källaren – och fyllde röret med talgbollar. Jag kan inte säga att traktens fåglar reagerar direkt, men det går ganska fort att få dem att upptäcka att maten är serverad. Den här gången var det en ensam stjärtmes som var först på plats. Annars är det vanligast att blåmes, talgoxe eller nötväcka råkar se det och att deras tjatter sedan lockar dit resten.

Att det var en ensam stjärtmes oroade mig lite. Under hela vintern har det varit en flock på nio fåglar som setts tillsammans. Ibland har de stannat upp hos mig, sedan dragit vidare ut över träsket eller till någon annan matning i byn. Nio fåglar kan ganska lätt bli en enda, allt som krävs är en duktig sparvhök, dålig matningsdisciplin av folket i trakten eller en rejäl köldknäpp. Men i måndags ringde en granne och berättade bland annat att han såg en stor flock stjärtmesar igen. De verkar ha klarat sig.

ANNARS HAR VINTERNS karaktärsart varit domherren. Sedan tidigt i höstas har de troget flöjtat i byn, både vanliga svenska toner och östliga leksakstrumpetiga varianter. I helgen hörde jag dessutom att de börjat sjunga. Det är en ganska säregen sång domherren står för, faktiskt snarare ett lågmält gnissel än något riktigt sjungande. Men en jäkla favorit ändå.

Domherre, sång